Svensk Damtidning träffar komikern Mårten Andersson, 52 – som berättar om det oväntade mötet med prins Carl Philip.
Hej Mårten, hur mår du i dag?

– Det är helt okej, men jag har haft lite låg energi hela våren. Jag har känt mig stressad och orkeslös, även om jag försökt kriga på och tränat minst tre gånger i veckan. Jag vet inte om det kan var efterverkningar av covid, om det är mina söner som suger musten ur mig eller om det helt enkelt är åren som börjar ta ut sin rätt.

Berätta om förställningen ”Osvenskt”.

– Det är en kärleksfull hyllning till alla människors olikheter och till att konsten att plocka russinen ur världens alla kakor. Det handlar om familjeliv i förorten, att försöka tänka utanför den fyrkantiga, svenska boxen, småbarnsliv efter femtio… Det blir dessutom imitationer och en massa annat.

På tal om imitationer, har du och Dr Alban slutit fred, eller är den frågan kanske är lite inaktuell?

Annons

– Nä, det är en jätteaktuell fråga. Jag har i alla fall slutit fred med honom (skratt). Jag har ju inte skämtat om honom på tjugo år, men så hände det en grej på Patrik Ekwalls 50-årsfest, där Alban uppträdde, som gjorde att han skrev in sig själv i den nya showen. Mer kan jag inte avslöja.

Showen ”Mårten Cvetkovic” sågs av 40 000 personer, visades på SVT och utsågs till ”Årets föreställning” på Svenska Standupgalan, nu kan det bara gå utför, va?

– Ja, det är raka spåret ner i Kirunagruvan nu (skratt). Nä, men det är helt sjukt egentligen. Jag tyckte att det blev bra, men jag hade aldrig räknat med ett sånt stort genomslag. Jag gjorde tio utsålda Cirkus i Stockholm. Det är fantastiskt såklart, men jag känner faktiskt ingen press. Det får bli som det blir. Jag står och faller inte med vad folk tycker om mig längre. jag bestämmer mitt värde själv.

För några år sedan drömde du om hus, fru och barn och skrev på Instagram: ”Jag ska bara tro att det faktiskt händer…”

– Ja, det var precis så. Jag tror stenhårt på attraktionslagen, det är min filosofi. Det man sänder ut får man tillbaka, är man positiv och ler så ler världen mot dig. Jag har varit influerad av idrottsstjärnor och gått i terapi i över tjugor år och tror mycket på att man behöver manifestera det man vill ha i livet. Om du inte har ett mål, hur ska du lyckas då? Så plötsligt en dag så stod jag där i trädgården, såg frun och barnen på studsmattan och kände att…nu är jag hemma.

– Till hundra procent. Det blev mitt mantra som 20-åring. Sedan dess mår jag otroligt mycket bättre och skillnaden är att jag får saker gjorda. Om jag dessutom går i terapi och får konkreta uppgifter att jobba på så skjuter jag inte upp det utan börjar direkt. Det är inte alltid den duktigaste som vinner utan den som verkligen gör saker.

Annons

Har du någon hemlig talang?

– Jag måste ändå säga att jag är faktiskt är ganska duktig på att dansa, trots att jag blev utröstad från ”Let’s Dance” nästan innan vinjetten hade gått klart (skratt). Jag åkte ut före Patrick Ekwall och Lasse Brandeby så det säger väl en del, men det var klassisk dans och det suger jag på. Men jag har bra moves när man får dansa som man vill.

Talar du några utländska språk förutom engelska?

– Jag är helt okej på spanska, efter att bott på Mallorca. Och jag kan göra mig förstådd på serbiska, min fästmös modersmål, som jag också pluggar faktiskt. I skolan läste jag tyska i sju år, men jag beslöt mig för att glömma bort allt eftersom så många tyskar som jag träffade var så dryga.

Annons

Har du haft något riktigt jobb?

– Jag har jobbat extra på förskola. Om man är professionell komiker så måste man ha barnasinnet kvar och jag klickar med barn så det var ett jätteroligt arbete. Hur jag fick jobbet? Det var inte så lätt, men min mamma är förskolechef så hon fixade in mig.

Har du träffat någon i kungafamiljen?

– Jag mötte motorprinsen, Carl Philip, i samband med en gokart-tävling. Han kom faktiskt fram och gav mig lite tips om hur jag skulle ta kurvorna. Han är ju duktig så det var absolut till stor hjälp. Madeleine sprang jag på i en butik, långt innan hon mötte Chris. Det blev bara en snabb blick och ett leende, men det räckte ändå fint.