Ett hetsigt bråk har uppstått efter kronprinsessan Victorias bönläsning på kung Haralds begravning.

Kronprinsessan Victoria hade fått ett specialuppdrag från kung Haakon inför kung Haralds begravning. Hon skulle läsa Franciskusbönen – samma bön som hon läste på Haakons bröllop.

Kronprinsessan skötte sin uppgift värdigt och samlat. Läste hela bönen utan att staka sig.

Grattis kronprinsessan! Här firas Victoria på Solliden

00:27

Bråket efter kung Haralds begravning – kräver att Victoria får en ursäkt

Men ledarredaktionen på den norska tidningen Vårt Land var inte helt nöjda. Dagen efter begravningen publicerades en kraftfull kritik av hur Victoria skötte sig framme vid altaret.

Victoria läser bönen, efter en ödmjuk förfrågan från Haakon.Lise Åserud

– Victoria läste mycket bra. Men för alla som är vana vid att gå i kyrkan är det lätt att se att hon saknade liturgisk medvetenhet, skrev tidningen.

– Hon riktade sig till församlingen, inte Gud, när hon tittade på människorna i rummet.

Men Vårt Land tycks vara relativt ensamma om sin åsikt, även i kristna kretsar.

Prästen Bjørn Hareide, en högt ansedd person inom den norska kristenheten, har skrivit en arg insändare – arg å Victorias vägnar.

– Jag uppfattar Vårt Lands åsikt som nedlåtande och trakasserande mot personer som representerar det allmänna prästerskapet. Kronprinsessan Victoria och alla vi andra behöver en ursäkt, skriver Bjørn.

Försvarar kronprinsessan Victoria: “Man kan titta upp”

Den svenska tidningen Dagen står också på Victorias sida. Skribenten Öyvind Tholvsen menar att man inte ska stirra sig blind på åt vilket håll en person tittar när hen läser upp en bön.

– Man kan titta ner. Man kan titta upp. Men Gud bor också i sin församling. I Nya testamentets texter är det trots allt församlingen som är Kristi kropp och Herrens tempel, skriver Öyvind.

– Kyrkans stora utmaning när hon firar gudstjänst rör vid detta: att få en sekulariserad människa, antingen man är sömmerska eller kunglig, att uppleva sig välkommen i Guds närvaro. Det är här som Vårt Lands text blir så olycklig i sin avsaknad av en annan avgörande liturgisk kompetens: att skapa en trygghet i kyrkorummet för alla som är där.