Skratten ekade från scenen, men inom Krister Classon blev allt tystare och mörkare. Till slut satt han med en hagelbössa i händerna. Tankarna på hustrun och de små pojkarna fick honom att stanna upp.

Krister Classon, 70, har under årens lopp fått hundratusentals buskisbesökare och tv-tittare att dra på smilbanden. Stefan & Krister-uppsättningarna har gjort honom närmast folkkär.

Men bakom framgångarna finns ett mörker som plågat honom svårt. I Söndagsintervjun i Sveriges Radio berättar Krister att han är bipolär. Sjukdomen gav sig till känna 1998.

Tappade fotfästet på premiärkvällen

– Jag hade skrivit min första egen pjäs som jag också skulle regissera och spela en av huvudrollerna i. Jag var jättenervös för detta, för att det skulle gå bra. Efteråt skulle vi ha fest på Grand Hôtel. Då lånade jag duschen i källaren på Grand Hôtel och var överlycklig, berättar Krister vars tankar plötsligt växlade om och blev negativa.

– Jag tänkte: ”Nu har jag jobbat ett år med pjäsen vi precis spelat, och i morgon måste jag börja skriva på en ny pjäs.” Då tappade jag fotfästet totalt. Jag kände att ”det här går inte, nu är det kört”. Jag satte mig på en pall i duschen, tog väggtelefonen och ringde källarmästaren och bad om att få en whisky.

Annons

Kristers mående blev allt sämre. All glädje försvann och han kunde inte längre se något positivt i någonting. Periodvis var han manisk, arbetade konstant med manus och sov inte på flera dygn. En av Kristers anställda sa vid ett tillfälle: ”Jag har inte sett dig le på ett år.”

I stället för att ta professionell hjälp och prata om saken med sina anhöriga slöt sig Krister allt mer.

Hustrun trodde han var otrogen

– Min fru Annika trodde att jag hade en annan under en längre tid, för jag var inte mig själv. Det var jätteolyckligt, fortsätter Krister som inledde varje ny dag med att gråta.

– Det blev jättemörkt. Då satt jag faktiskt och höll i en hagelbössa. Men så tänkte jag på mina små pojkar och min fru. ”Ska de komma hem och se … Nej, jag får nog lösa det här på ett annat sätt”, tänkte jag. Hade jag varit ungkarl så hade jag inte funnits i dag. Det är jag helt säker på. Jag tog kontakt med en psykolog.

Annons

Krister diagnostiserades med bipolär sjukdom och fick medicin – något han kommer att behöva ta livet ut.

Krister valde att gå i pension 2011, 56 år gammal. Numera mår han bra och han saknar inte sitt tidigare jobb.

– Jag har fått mina skratt och applåder. Jag är så nöjd! Jag behöver inte mer. Många perioder har jag mått riktigt dåligt. Det gör jag inte nu. Nu mår jag bättre – utan den här biten.